George Eliot, Spinoza och alltings samhörighet

George Eliot var mycket filosofiskt bevandrad och översatte bland annat Spinozas Etiken. Eliotforskaren Sara Håkansson reflekterar över det djupa sambandet mellan författaren och filosofen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen sänd 2020-09-23.

År 1856 skrev en man vid namn George Henry Lewes till förläggaren Henry Bohn: ”Eftersom jag utan förbehåll undanbeder mig vidare affärer med en människa som uppvisar en sådan fantastisk talang för glömska och en sådan förnekelse av ingångna avtal så ber jag Er skicka tillbaka manuskriptet och betrakta hela affären som avslutad”. George Henry Lewes ville ha £75 för den engelska översättning av Baruch Spinozas filosofiska klassiker ”Etiken”, som hans klient Mr Kelly färdigställt; Henry Bohn menade att överenskommelsen var £50.

”Etiken” i översättning var inte en självklarhet vid mitten på 1800-talet. Spinoza var kontroversiell. Filosofen växte upp i en portugisisk-judisk miljö i 1600-talets Amsterdam och blev med sitt rationalistiska, mångfacetterade och systematiska tänkande en föregångare till upplysningen. Men hans strikta determinism, som inte lämnade utrymme för någon fri vilja, och hans synbara jämställande mellan Gud och världsalltet, gjorde att många betraktade honom som ateist.

Den engelska tolkningen blev hursomhelst inte publicerad och översättaren Mr Kelly, som i verkligheten var George Henry Lewes livskamrat Mary Ann Evans, la sin karriär som översättare åt sidan och inledde istället ett skönlitterärt projekt under pseudonymen George Eliot.

Det skulle visa bli en mycket framgångsrik satsning. Eliot blev en av sin tids stora författare och hon blev det genom sin fallenhet för att återge realistiska livsöden såväl som sin förmåga att gräva djupt i människans inre.

I mästerverket ”Middlemarch”, som utsetts till den främsta engelska romanen genom tiderna, meddelar berättaren sin uppgift: ”att reda ut några bestämda människoöden, se hur de är vävda och sammanvävda med varann, att allt det ljus [hon] kan förfoga över måste koncentreras på just denna speciella väv”. Det är också vad som sker. En rad till synes separata handlingar sammansätts till en helhet. Till väven knyts politiska, religiösa och vetenskapliga trådar som bidrar till komplexiteten men samtidigt skänker förståelse för personer och skeenden. Läsaren befinner sig i en märklig situation där hon genom fantasin ingår i väven samtidigt som hon kan betrakta den utifrån.

Eliot intresserade sig för fler filosofer och fritänkare än Spinoza. Redan innan hon träffat George Henry Lewes hade hon översatt David Friedrich Strauss ”Jesu liv” och Ludwig Feuerbachs ”Kristendomens väsen”. Även dessa verk ansågs vid den tiden vara högst problematiska. De ifrågasatte Bibelns trovärdighet och kopplade uppfattningar om övernaturliga religiösa fenomen till mänskliga psykologiska behov.

Dessa psykologiska behov utgör ett tema i Eliots romaner. Och inflytandet från Spinoza är påtagligt. I hennes texter är det mänskliga och det gudomliga, precis som hos honom, sammanvävt i ett deterministiskt universum. Alla delar i skapelsen är sammankopplade och inget existerar isolerat från något annat – mänskliga öden utgör en komplex väv; dåtid, nutid och framtid kan endast förstås i relation till vartannat.

Eliots karaktärer mognar i medvetenhet om att Gud och skapelsen är en och densamma, att alla människor är del av det gudomliga som är komplett och perfekt.

Men om Spinoza var snål med att tillskriva människan fri vilja, lämnar Eliot öppet för att vi kan styra något över våra livsval och att förnuftet kan ta makten över känslorna. Det går illa för de romanfigurer som drivs och uppfylls av känslor. Deras handlingar har sitt ursprung inte i en förståelse av hur väven fungerar utan i en villfarelse om att de själva utgör ett universellt epicentrum. De har inte kunnat frigöra sig från vad de känner och kan därför aldrig bli lyckliga.

Det är ungefär samma tidsliga avstånd mellan Spinoza och Eliot som mellan Eliot och vår tid. Men deras tankar om tillvaron knöts samman över århundradena. De var båda högintellektuella skribenter som led av och levde med konsekvenserna av att vara före sin tid, progressiva och kontroversiella; de tog avstånd från konventionella föreställningar om Gud och människans plats i universum och utsattes båda för fördomar och utfrysning av sin egen samtid. Ingen av dem hade en dragning till rampljuset: Spinoza tackade nej till utmärkelser och akademiska tjänster och försörjde sig på att putsa optiska glas. Eliot hade gärna förblivit anonym bakom sin pseudonym om inte märkliga omständigheter tvingat henna att avslöja sin identitet; en fifflare vid namn Joseph Liggins tillskrev sig äran för hennes första roman och beklagade sig i en av Londons största dagstidningar att han inte fått betalt för boken.

Men medan Spinoza levde i kyskhet och skapade skandaler genom skrifter och uttalanden, så väckte Eliot uppseende genom att förälska sig i och leva med en gift man. Och genom att vara missklädsamt intelligent för en kvinna i sin tid.

I vår tid har Eliot retat upp feministiska kritiker för hur hon till stor del ger sina kvinnliga romanfigurer möjlighet att nå lycka genom självförnekelse. Kanske är det en motiverad kritik. Kanske inte. Alla tolkningar görs utifrån olika perspektiv. Den spruckna spegeln är den metafor Eliot använder. Spegelbilden ändras beroende på från vilket håll vi närmar oss sprickorna.

Det skulle dröja till 1981 innan Salzburgs universitet gav ut hennes översättning av Spinozas ”Etiken”, tryckt i ett par hundra exemplar och främst avsedd för en redan insatt akademisk målgrupp. I januari 2020, drygt 200 år efter Eliots födelse, publicerades äntligen en ny upplaga av Princeton University Press. Inte långt därefter gavs ”Middlemarch” ut för första gången under namnet Mary Ann Evans, det namn hon fick vid födseln. På något vis tycks hon förutbestämd att ständigt återkomma och ge nya perspektiv på ett ständigt växlande nu, samtidigt som hon aldrig står helt i samklang med sin tid, alltid lite avig, lite motsägelsefull. Men dit hon går bär hon Spinozas ande med sig, tätt sammanbundna i den stora väven.

Sara Håkansson, universitetslektor i engelska

George Eliot, Spinoza och alltings samhörighet

OBS: Radioessän

Var kan man lyssna?

Avsnitt